Kan det ha sett ut så här?

"Högt uppe på berget, väl gömd bakom en stor sten, satt den lilla gulbruna mannen med stort, spretande, krulligt hår. Vid hans sida satt hans fyrbente vän, en rödbrun nästan sjakal - liknande hund, med den karakteristiska randen av hår, som växer åt fel håll, på ryggen. De hade suttit där länge, helt stilla och tittat ner mot bukten.
För ankare, nära land, låg ett handelsskepp, med det vita och blå baneret -Det Holländska Ostindiska Kompaniets vimpel. På stranden arbetade en handfull, svettiga vita män. Några av dem höll på att bygga ett par trä hyddor, medan de andra röjde upp ett buskage, inte långt från hyddorna.
Den lilla gulbruna mannen, från KhoiKhoi stammen, och hans hund visste det såklart inte, men de var vittne till en epokgörande händelse. Den okända kontinenten blev invaderad och hans folk var förlorat: Många skulle snart bli offer för sjukdomar som européerna förde med sig, och de som överlevde skulle snart komma att ingå i den svarta N´guni stammen, som snart skulle invadera från nordöst.
Men KhoiKhoi jägarens fyrbente vän, hans tid hade just börjat. Han stod framför porten till en ny era, som skulle komma att sträcka sig långt in i framtiden. Alla hans avkommor, blandat med gener från europeiska förfäder, kommer att bli en del av Sydafrikas historia och utveckling. Tillsammans med sina ägare kommer hans avkomma opnå heltegerninger af heroisk proportion både som jägare på grässlätterna och som grundläggare av nationer. Här i Cape Penninsulas paradis blev den Afrikanska lejonhunden född!
Den lilla KhoiKhoi jägaren reste sig, plockade ihop sitt spjut och mumlade några ord på sitt språk, som avslöjade hans modersmål. Hans vän och ledsagare tittade upp på honom, sträckte på sig och började gå vid hans sida. Tillsammans försvann de in i den lätta morgondimman som låg över berget.
Sagan hade börjat!!

Den tidiga historien.
Långt innan den vite mannen satte sin fot i Afrika, fanns det hundar med Ridge, de afrikanska KhoiKhoi jägarnas jakthundar.

Afrikas nedskrivna historia (söder om ekvatorn) börjar vid ankomsten av européerna under 1700-talet. De hade för vana att skriva ner sina upplevelser, och det är från beskrivningar om hundar i dessa dagböcker, rapporter och teckningar, vi kan rekonstruera upprinnelsen och utvecklingen av den förnämliga hund vi i dag kallar Rhodesian Ridgeback.

Bland de hundratals grottmålningar man funnit i stora delar av Central- och Mellan-Afrika är det genomgående, att bara en liten procent av dem visar hundar. Grunden till detta är inte klarlagt. Vi vet att hundar har haft ett nära umgänge med människorna från tidernas begynnelse, och de tidiga människorna i Central- och Mellan Afrika var inget undantag. Både legender och fakta visar på detta. En av de få grottmålningar som visar jakthundar med Ridge, kallades "Dianas Vow" (Dianas löfte), och hittades på farmen Valhalla ca 30 km norr om Rusape i Zimbabwe. En annan har hittats på sydsidan av Erongo i sydvästra Afrika.

I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet var holländare och portugiser bland de största kolonisatörerna, 1652 steg Jan van Riebeeck från det Holländska Ostindiska Kompaniet, i land på Table Bay, och etablerade en proviantstation. Den vite mannen hade nu kommit till Afrika för att stanna.
Många skepp seglade in till Table Bay för att söka lä, för de många stormar som kom in från sydost. Sjömännen provianterade mat och efterlyste brev som besättningar från andra skepp hade haft med sig från Europa eller kolonierna.

På den här tiden var innevånarna i Godahoppsudden kända som KhoiKhoi eller Hottentotter. Korta och gulbruna, med mongoloida drag och svart lockigt hår. De levde ett nomadliv tillsammans med sina kor, får - och sina hundar
Eftersom åren gick, kom det fler och fler bosättare, några av de lyckliga kunde bygga gårdar. Detta var de första pionjärerna i det nya landet.
Men det fanns andra som levde där- de vilda djuren, allt från jätte stora elefanter och flodhästar till pytte små antiloper, inte större än en kanin. Dessutom fanns det fanns gott om rovdjur. Djuren förvandlade ödeläggning bland boskapsbesättningarna, förråd och redskap. Under dessa förhållande var en bra hund oumbärlig för pionjärerna. Men de hundar de hade med sig från Europa dukade snabbt under för de faror och sjukdomar som lurade i de afrikanska urskogarna och på steppen..

KhoiKhoi hundarna var mellan stora och vägde ca 20 kg. De hade smal "spetsig" nos, pälsen endera röd eller ljusbrun. De hade upprättstående öron och buskig svans. De var avvaktande mot främlingar och hade ett extremt ilsket temperament. Deras speciella kännetecken, bortsett från otroliga färdigheter och grymheter under jakten, var en rand, eller en korthårig man, som bestod av hår, som växte åt motsatt håll, började bakom skuldrorna och slutade vid korset. Uppenbart en av naturens nycker som inte har någon egentlig funktion.På senare tid har man dock spekulerat i om ridgen ändå i början hade haft en funktion. En av kamoflage teorierna är att ridgen skulle skrämma iväg fiender, när hunden låg och sov. Ridgens form kan påminna om en glasögonorm i angreppsposition!!

En hund, motståndskraftig mot de lokala sjukdomarna och som fungerade med nybyggarnas liv i Afrika, var det man behövde, och då KhoiKhoi jägarna inte ville vara av med sina högt värdesatta jakthundar, var lösningen att korsa de medförda hundarna med de inföddas. Här börjar de nyttiga och banbrytande hundarnas härstamning. Hundens jakt- och vaktegenskaper vägde långt mer än deras utseende, men randen på ryggen, ridgen från KhoiKhoi hunden, visade sig återkomma i många av hundarnas avkommor. Eftersom det var en dominant gen, återkom ridgen generation efter generation.

Den enda hund utöver Rhodesian Ridgeback som har en Ridge, har man hittat på den lilla ön Phu Quoc, i Vietnam. Denna hund kallas i dag Thai Ridgeback. En teori är att Thai Ridgeback kom dit från Afrika med sjömän. Men ännu vet man inte, det kan vara så att både Thai- och Rhodesian Ridgeback härstammar från Phu Quoc! Det man hittills funnit är att båda bär på genen för Ridge och (tyvärr) Dermo Sinus.

Omkring år 1850 blev en bestämd hundtyp mera vanlig. Några individuella variationer fanns det, men generellt var de av mellanstorlek och jakthunds typ, gyllenbruna eller randiga (som vi i dag kan se på bl.a. Boxer) snabb, stark och robust. De flesta hade en Ridge - arvet från deras förfäder.

I slutet av artonhundratalet övertog kolonisatörerna, som då mest bestod av engelsmän, ett vidsträckt område norr om floden Limpopo. De förtryckte de infödda i Matabele och Mashona och skapade därmed Rhodesia.

Den kända historien

Historien om den Ridgeförsedda hunden börjar på 1870 talet, då en missionär och präst vid namn Charles Helm tog ett par hundar med sig, då han åkte till Swellendam, i det fridfulla vindruvslandet Cape Kolonin. Han skulle sprida Ordet i det mörkaste Matabeland. Missionären slog sig ner i Hope Fountain Mission, helbregdagjorde de sjuka och blev känd i hela distriktet. Jägare och resande kom ofta in på Missionen för att få vila och rekreation, och för att höra de senaste nyheterna och bli behandlade för diverse skador och problem, som var en del av livet på steppen och i urskogen.

En av de besökande var storviltsjägaren Cornelis van Rooyen, en Rhodesier. Han ägde en farm nära den lilla byn Plumtree, på gränsen till Bechuanaland. Han var känd som en duktig jägare, speciellt på lejon. På ett av sina besök på Missionen stötte han på Helms hundar med den karakteristiska randen av hår, som växte åt motsatthåll, på ryggen. Han blev mycket imponerad av och gjorde ett avtal om att korsa dom med sina egna jakthundar. Avkomman efter detta blev ganska korthåriga, enfärgade hundar, inte olika den moderna Rhodesian Ridgeback. De flesta hade Ridge. Dessa hundar blev kända som "van Rooyen hundar" eller "van Rooyen lejonhundar", namn som levde vidare efter hans död (1915). I takt med att van Rooyen berömmelse som storviltsjägare, steg också efterfrågan på hans duktiga jakthundar. Att äga en van Rooyen hund var ett mål för de flesta jägarna, både kända och okända. En av de kända storviltsjägarna var Fredrick Courteney Selous, som skaffade sig flera van Rooyen hundar. En av hans bästa hundar "Bill" var från van Rooyen. Bill slutade sina dagar dessvärre väldigt tragiskt - han blev tagen av en krokodil i Matabeland floden, och Selous var djupt skakad av denna fruktansvärda händelse.

Bortsett från deras speciella egenhet att hålla lejonen i schack till jägaren nådde fram, var van Rooyen hundar också mästare i att följa och nerlägga sårade bockar och annat vilt av mindre storlek. Med förbluffande uthållighet kunde de följa med jägaren långa sträckor, även när denne red till häst, över den mest oländiga terräng. De var också okänsliga för den flygande faran, tsetse flugan. Om de tränades kunde de apportera nedskjutna pärlhöns och rapphöns. Här, äntligen, hade man en verkligt rikt facetterad afrikansk jakthund.

Omkring sekelskiftet var hunden med Ridge tämligen etablerad i den Rhodesiska jakt och lantbruksbygden. Men den blev inte godkänd som en egentlig ras förrän en herre vid namn Francis Richard Barnes visade ett stort intresse för rasen. Han skulle även komma att visa sig bli en av huvudfigurerna i rasens historia och i moderklubben.

1910 flyttade Barnes med sin familj, till Salisbury och slog sig ned i Bulawayo. Här blev Barnes mycket intresserad av Rhodesian Ridgeback. 1915 köpte han sin första Rhodesian Ridgeback "Dingo", av Graham Stacey, som i sin tur fått sin fått sin första Ridgeback från van Rooyen.

Barnes var egentligen förtjust i apporterande hundar, men han blev mer och mer imponerad av nykomlingen, och efter en tid skaffade han en tik, kallad "Judy", av Langhan O´Keefe, en annan tidig uppfödare.
Då familjen Barnes flyttade från Bulawayo för att driva lantbruk vid Figtree, startade han sin uppfödning. De berömda Eskdale Ridgebacks såg dagens ljus. Judy fick bl. de två berömda Ridgebacks, "Eskdale Leo" och "Eskdale Jock". Dessa två samt en tik som han fick senare, var grunden till rasen bara en aning "finjustering" var nödvändig för att få fram jakthundar som var både vackra och användbara.

Barnes märkte att det blev ett större och större behov av en rasstandard för Ridgebacks. Det var många hundar med Ridge runtomkring, av olika storlek, päls och färg. Så Barnes föreslog att man skulle starta en klubb som kunde bestämma, en av alla, accepterad standard.

1922 hölls ett provisoriskt möte, som mer hade likheten av ett vänskapligt samtal, hos herr WH. Peard och hans fru, i Suburbs, Bulawayo. Tillmötet kom endast sju personer, inklusive herr och fru Barnes och deras son Eric. En ganska liten skara, men på detta första möte blev "The Rhodesian Ridgeback (Lion Dog) Club en realitet.

Senare detta år hölls ett möte efter en utställning arrangerad av Bulawayo Kennel Club. Då kom det 25-30 ägare till hundar med Ridge till mötet. Några av dom hade sina hundar med. Det var en rätt brokig skara av Ridgeback liknande hundar. Färgen varierade från rödbrun till tigerrandig, pälsen från släthårig till krullig, och storleken var allt mellan terrier och varghund!
Efter en hel del diskussioner, och inte så lite övertalning av Barnes, bestämde sig mötet för en standard. Denna standard för Rhodesian Ridgeback kom att innehålla de bästa egenskaperna från de olika typerna av hund som var representerade, samt Barnes uppfattning om idealet för den perfekta Ridgebacken.

Resultatet var en hypotetisk beskrivning av den ultimata Ridgebacken, inte olik Dalmatinern i form, men dock en smula större och tyngre. Denna original standarden gäller fortfarande bortsätt från borttagningen av tigerrandig som accepterad färg, och begränsningen av den vita färgen till tassar och bröst. Den första klubben, The Parent Club, blev etablerad och efter två års hårt slit, blev den Rhodesiska Lejonhunden accepterad som ras i The South African Kennel Union.

Ridgebacken i dag

Genom åren emigrerade Ridgebacken från Afrika till många länder runt i världen. Rasens hela tiden stigande popularitet i länder långt från dess hemland, blir röst för dess anpassningsförmåga, allsidighet, lojalitet och förbluffande uthållighet. Dessa egenskaper blir mer och mer värdesatta i hundvärlden, och förklarar varför rasen nu används inom många områden; som spänner alltifrån jakt-, vakt-, polis-, familje-, TV- och filmstjärnehund till ledarhund.

Vad mer kan man säga om Rhodesian Ridgeback - en hund med en historia så gammal och fängslande som Zimbabwes ruiner, en hund med Ridge, som på en gång skiljer sig från sina artfränder och gör den till en av de mest särpräglade raserna i världen? Bara detta:

Jag hoppas att Rhodesian Ridgeback alltid må betraktas som så trofast och nyttig för människosläktet, som dess föregångare var för det Afrikanska KhoiKhoi folket.