Levernos

Värda sin vikt i guld

Rhodesian Ridgebacken är den enda hund som är framavlad speciellt för bushmarkerna i Afrika. Den är ovanligt muskulös och substansfull men ändå ett atletiskt och smidigt djur med en ljus till mörk vetefärgad päls som smälter in i vegetationen utan att synas. Med en framtoning likt ett lejon. Det är enkelt att tappa bort Ridgebacken ur din åsyn just i det höga djungelgräset just för detta kamoflage.

Avlad fram ur den gamla Steek (prickig) och Vuilbaard (smutsigt skägg) så har de nuvarande Afrikanska ridgebackarna mycket kvar av "de gamlas" sätt.
Men kanske intressantast av allt, Ridgebacken bär fortfarande den unika hårridgen på ryggen, ett arv från de tuffa små Khoi-Khoi hundarna som blev avlade med de europeiska mastifferna och blodhundar för att till sist ta fram Steek och Vuilbaarden.

Dessa stora hundar blev vakthundar på de isolerade farmerna, jaktkompis till jägarna och försvararna av lägrena när boerna utökade gränserna norrut, till och med in i Rhodesia.
Väl i Rhodesia blev det ett väl känt faktum att de ridgebärande hundarna var de effektivaste vakterna och likaledes jägare, med ett sinne och förmåga för att driva vilt och speciellt lejon. För detta kom man att likna Ridgebackarna med det mest magnifika av kattdjuren -lejonet. Smidig, kraftfull och orädd -öga mot öga med sitt byte.

Rasstandarden tillåter två typer av pigment hos Rhodesian Ridgebacken. Den svartnosade och den levernosade. Pälsfärgen hos levernosar är vanligtvis ljusare och kan verkligen skimra och stråla när solens strålar faller mot den. Levernosar har ljusbrun till mörkbrun nostryffel, bärnstensfärgade ögon och bruna klor.

Den svarta färgen är dominerande gentemot leverpigmentet så ifall endera av föräldrarna bär på gener för svartnos och den andra föräldern bär gener för levernos är det vanligaste att valparna föds som svartnosar men dom bär ändå på levernosgener.

Som exempel, ifall en av dessa valpar skulle bli parad med en levernos så är det stora chanser att vissa valpar kommer att bli levernosar. Men det enda säkra sättet att få levernos i en kull är att para två levernosar med varandra. På detta sättet kan man ibland till och med få en hel kull med små gyllene valpar!

I en klass för sig själva verkar levernosar vara väldigt olika sina svartnosade vänner på flera olika sätt.
Till skillnad från den svartnosade valpen som redan under sina första veckor får den bruna färgen på sina ögon så har levervalpen blå ögon från det de öppnas tills de senare blir bärnstensgula några veckor senare. Det är också väldigt intressant att tom som liten valp verkar levernosar märka denna skillnad.
Levernosta valpar, i en kull där de flesta andra är svartnosade, håller ofta ihop, busar och leker på lite avstånd från de andra. Detta kan man märka redan när valparna är bara några dagar gamla vilket har lett till diskussionerna om att dom kanske tom luktar annorlunda än sina svartnosade syskon.

Ägare till levernosta ridgebacks anser ofta att dom har ett annorlunda psyke, mera känsliga och med en stor portion av humor. En författare har beskrivit dom som "…självupptagna clowner och fruktansvärt roande på sitt sätt" (A Woodrow 1986) och dom är oftast ovanligt mjuka och godhjärtade varelser utan att kompromissa med sina försvarsinstinkter. De är faktiskt så ovanliga att folk som jag möter när jag promenerar som kanske vet lite om Rhodesian Ridgebacks kan fråga: "Vad är det där för slags hund? En ridgebackkorsning kanske. Men med vad? En Weimeraner ?" Och jag har alltid det stora nöjet att svara att vad dom ser är en högst ovanlig och välönskad renrasig Rhodesian Ridgeback.
Levernosar är inte vanligt bland Rhodesian Ridgebacks och just detta har tagit fram en älska eller hata attityd hos en del människor. Vissa människor och tom utställningsdomare anser att levernosar är svartnosar med dåligt pigment, detta är rent ut sagt skitsnack!

Leverpigmentet är precis lika bra, fast annorlunda

Som med flera andra färgtyper är det så att så länge läppar, ögon och klofärg harmoniserar och inte ser "urtvättade" ut så finns det ingen anledning att misstänka dålig pigmentering.
En annan felaktig slutsats som tyvärr vissa få uppfödare stöder är den att parning mellan två levernosta skulle leda till dåligt pigment. Varför skulle detta hända hos just Rhodesian Ridgeback när man i vissa raser tom enbart får para lever med lever som tex Farao Hund.
Dessa hundraser har parats på detta vis i flera hundra år (bilder finns från det forntida Egypten) utan att för den skull förlora styrka i sitt pigment.
Tvärtom så har det visat sig att levergener är ett av de viktigaste tillskotten i all Ridgebackavel då det i flera fall bevisligen stärker både färg och kvalitén på pälsen!

Tillbakablickar

Rhodesian Ridgebacks may stop passers-by, but a livernosed Ridgeback stops the traffic…
Utan tvekan är levernosar anslående vackra och kanske hade vi haft fler av dom i Europa om inte flera av dom bästa hundarna hade blivit exporterade från Afrika till USA under depressionen.
Den, i många ögon, mest utsökta och en av de största avelshannarna någonsin, levernosen Tau of Voortrekkerhoogte som av sin uppfödare, den världsberömde Major T.C Hawley, beskrivs som en av de mest perfekt proportionerade Ridgebackarna någonsin blev grunden till en lång rad av topphundar och finns i flera stamtavlor. Än idag letar många uppfödare efter hans namn i stamtavlorna till sina tilltänkta parningar.

En nutida välkänd levernoshane och släkting till den store Tau är Globe`s Roving Red Regent som nuförtiden bor i Sydafrika men ursprungligen är

importerad ifrån USA.
Fortfarande ovanliga, men Lever-nosar håller på att bli mer vanliga i Syd Afrika mycket beroende på populariteten av Red Regentoch att uppfödare verkligen förstår fördelarna med Att använda lever- nosta hundar i sina linjer.
De tillför kvalité till linjer i vilka de blir introducerade vilket ger en jämnhet till typen. Men kanske, mer anmärkningsvärt är att, De inte bara tillför en levande, varm och djup I pälsfärgen, de förbättrar även kvalitén på pälsen.
Trenden att utnyttja Levernosar i sina linjer är svår att förklara, men det finns två ganska godtagbara förklaringar.

Den första är att genen för leverfärgen är sammanlänkad med andra högst önskvärda egenskaper som framträder varje gång man introducerar lever i en linje och kanske till och med när levergenen finns där, fast den är dold i gentypen och recessiv.
Fast ändå, en ännu större sannolikhet är plieotropism - en situation där en gen har flera effekter. I andra ord, genen som är ansvarig för färgen kan också vara ansvarig för de andra karaktärsdragen. Mera utförligt, som Malcolm Willis, djur genetiker och författare uttrycker det :
... gener som kan sammankopplas med melanin och stark pälsfärg kan också påverka vissa beteenden (Willis 1992).
Men, av flera olika skäl, så har flera upplysta uppfödare, både lokalt och internationellt, förstått att levernosar : ... är högst önskvärt avelsmaterial att ha i kenneln då denna typen förstärker avelsprogrammet ... det är en avsevärd skillnad i temperament ifall man jämför med en svartnos ..levernosarna är mer intelligenta, kärleks och ansvarsfulla (Nicholson and Parker 1993).
Även ifall jag förstår att svartnos- entusiaster kommer att opponera sig å det fullaste är det enda som jag vill framföra att det faktiskt är bevisat att levernosar tillför mycket fördelar inom aveln.

Vid regnbågens ände

Även fast det nu finns fler Ridgebacks än någonsin tidigare så är och kommer antagligen levernosar alltid att vara ovanliga. Ifall du är en uppfödare eller helt enkelt "bara" en levernosälskare så är det en njutning att äga en levernos och ni som har hittat en bra levernos kan jag bara gratulera, ni har hittat er guldkruka vid regnbågens slut!
författare är Sian Hall och artikeln är tagen från FARMER´S WEEKLY 10 oktober 1997 och översatt och tryckt med tillstånd av denna tidnings ansvarige utgivare Corrie Venter.

Fritt översatt av Tobias Strandh.